förra gången var jag här på konferens med jobbet och nu är det med domarkollegor från hela landet, och det var trevlig då och det är trevligt nu. dessutom ska jag umgås med barnbarn o dotter i morgon och på måndag. Dessvärre har jag varit tvungen att lämna återbud till min tävling i högre klass spår på öland pga att jag fått en muskelbristning i låret och klarar inte att gå ett spår i ojämn terräng. Väldigt tråkigt ! har fått gå väldigt försikigt i några dagar med små steg och sätta mig försiktigt på snedden för att skona den onda låret. Sitta i bilen  i flera timmar på resan hit var inte heller någon njutning, men G har förvarnat om att det kan ta en månad innan det är läkt......suck !

I söndags besökte min syster och jag kyrkogården i Härnösand för att tända ljus på våra släktingars gravplatser. Det fanns en skylt vid Kapellet, " Kyrkan bjuder på fika, kom in på en pratstund", och jag sa till syrran vi går in. Neej- hon tvekade , o jag sa att jag tänker inte vara kyrklig utan värma mig litet och få en kopp kaffe och så vill jag gå in i kapellet utan att det är en sorglig situation, som en begravning. Ok , vi gick in, en vänlig kvinna kom emot oss och hälsade oss välkomna, fikat stod uppställt på ett bord, och min syster sa "jag är från Sundsvall och heter  Crona, " och innan jag hann säga något log kvinnan och sa, för länge sedan jobbade jag som yrkeschaufför och då körde jag  en gång en äldre kvinna från Umeå sjukhus och till Sundsvall och hon hette Crona. Jag minns henne för vi hade så trevligt under resan och vi höll kontakt flera gånger efter det via telefon och små brev. Kan hon  ha varit släkt med er ?

Javisst, det var våran mamma förstås, på vars grav vi nyss varit och tänt ljus...........

Så vi räknade ut att bilresan skett i slutet av 80-talet , för över 20 år sedan, och det kändes  mycket märkligt att den kvinna, då chaufför i en sjuktransport av vår mamma,  men numera diakonissa i Svenska Kyrkan råkade befinna sig inne i kapellet i Härnösand, Allhelgonadagen, när vi med viss tvekan hade gått in för att värma oss och dricka te/kaffe efter att ha besökt mammas grav.  

nu börjar bestyret igen med att plocka tussar o hundhår hela tiden. Dessutom måste jag kolla noggrannare på de  hanhundar, som jag funderar på som partner till Neska. Ganska svårt att hitta bra förslag, det finns en FB sida, schäferhanar till avel, och sen finns ju Schäferklubbens hemsida, men där är många kennlar dåligt representerade sedan Schäferklubben bytte webdomän. Det är mycket som ska stämma, söker en mycket god individ med bra kullsyskon, egna bruksmeriter, helst korning, inte för stor, och framförallt bra mentalitet, behöver vara orädd, social, kampglad  och tystlåten, för jag är så less på skrikiga/pipiga schäfrar som jag stöter på på kurser o tävlingar.

hörde en diskussion i Mifforadio i morse om tillfredsställelse och vad det är o hur det känns. Jag vet för idag känner jag tillfredsställelse över att ett mål är nått, vi klarade det, dvs att tävla och bli uppflyttade till högre klass patrull. Trots sen hemkomst 00.30 med husvagnen på släp från Marma, kunde vi packa om bilen till tävlingsutrustning, dvs regnkläder, spårgrejer, patrullhalsbandet, matburkar till hundarna, stamtavla, litet eget fika mmmm, o sen åkte vi kl 07.10 o kom fram i tid till lottningen. Det var 13 anmälda i lägre patrull, 5 i högre och 4 i elit. Tyvärr var det fyra återbud, så vi var nio, Neska o jag drog spiken o fick åka till Alnön o spåra, fint upptag, bra halt, hon plockade tre av fyra föremål, tyvärr gick spåret väldigt nära en väg bebyggelsen, och det fanns flera små stigar från vägen in i skogen, så där missade hon nog fjärde apporten. Jag var jätteorolig att hon skulle tappa spåret i det där virrvarret av stigar, men det gjorde hon inte. duktiga Neska !  Så fick vi göra planlydnaden och det kändes bra. Visserligen blött o kallt på plan, men so What

, det brukar inte bekymra henne. Värmde upp henne med boll, några hopp, en lång inkallning, men körde INTE något kryp, vilket jag brukar göra för att sätta tryck på henne. kände mig så säker på att krypet går bra. Men det gjorde det inte ! jag gick lugnt med Neska krypande vid min sida, men vi fick 0 av bägge domarna, o då tappade jag lite energi. Hon kröp för högt. Sen kom apporteringen, och jag slarvade med förberedelserna, sa bara " nu sitter du kvar", o slängde apporten, men hon satt inte kvar utan reste sig för att tjyvstarta, men jag röt NEJ o då stannade hon i stående ställning snett framför mig, därifrån fick jag sen skicka henne att hämta apporten. Betyg 5-7, i stället för det höga betyg hon brukar få i apporteringarna. Ridå....

Lyckades samla mig och göra rätt vid det avslutande hoppet, som hon skötte fint,

Tänkte att nu blir det gränsfall på lydnaden, (196 behövs)o funderade på att bryta,  men vi gick iväg och gjorde en rätt bra patrullering, o avslutningsvis ett stabilt platsligg,  och jag tänkte att hoppas det nu inte kommer att fattas nån halvpoäng igen till uppflyttning.

Men vi hade bra poäng i lydnaden ,  och vi kom tvåa i tävlingen med uppflytt och det var ju uppflyttningen som var målet idag. Tillfredsställelse är känslan just nu.

Sitter o kollar genom foton från året, och kunde inte låta bli att titta extra på barnbarnen Vendla 2,5 år resp Saria 5 år , för vi har träffats många gånger i år. Det är den stora friheten jag fått när jag slutade jobba som gjort det möjligt. Dels har dom åkt tåg dit jag har varit på något hundevenemang , och dels har dom varit hem till oss två gånger redan i år. Så vi har varit på Skara Sommarland och på Furuvik tillsammans och det är ju att återuppleva hur det var när Paula var liten.

Saria fyllde fem år i augusti, och vi hade ett litet extrakalas när jag åkte förbi vid SM i Mantorp , och Vendla fyller ju tre år nästa år i januari, så jag får väl se hur det blir då med kalasmöjligeterna, det troliga är att vi får spara hennes firande fram till vårkanten, såvida inte Neska ska paras i januari, då kanske vi kan sammanstråla vid en ev parningsresa.

är i Marma på kompetensutveckling i dressyr för patrullhundsinstruktörer, det är trångt här i rummen, pga alla kurser som går samtidigt, så vi ha en liten camping med fem vagnar och 2 husbilar för oss som inte vill dela rum i barackerna. Verkligen skönt att få rå sig själv och jag kunde ha med hundarna precis som jag önskar. Nog sista helgen i husvagnen och sen åker den in under tak för att skydda tak och fönsterlisterna från is o kyla.

Väldigt tråkigt varatt få meddelande om att Onyx matte har gått bort efter en lång tids sjukdom. Onyx är fem år och var väldigt fäst vid sin matte, han är grundtränad i spår, uppletande och lägre klass lydnad och hade börjat ett tjänstehundsutbildning , när matte började bli sjuk. Vi ska försöka se om vi kan hitta någon ny ägare till Onyx framöver, eftersom hans nuvarande husse känner att Onyx behöver mer träning och aktivitet än han kan ge hunden. Det är ingen brådska i alla fall.

lite som Ikea, lite som dollar store, men väldigt många människor var det i ullared idag en vanlig måndag. Sex bussar stod parkerade utanför när vi kom idag vid 10 tiden, och tog varsin kundvagn och följde strömmen av besökare in i varuhuset. jodå, det var värt ett besök, köpte några julklappar till barnbarnen(redan nu, olikt mig), samt hundartiklar o en höstjacka, mm. Imorgon blir det hundträning på förmiddan och barnbarnen på eftermiddan o sen en långresa på onsdag hemåt.

fick skrapa is från rutorna på bilen, trots att jag var i Mellansverige i går natt, och det ser ut att bli lika kallt igen här i Värnamo. Träffat käraste dottern o fick hämta småflickorna på deras förskola idag. Vendla hoppade jämfota och ropade på mig i högan sky och Saria hoppade rakt upp i famnen på mig när hon kom ut o såg mig stå där. Sen fick alla småbarnen hälsa på Klinga och Neska som satt fastknutna utanför grinden, fina hundar vi har, stolt över dom. Imorgon förmiddag är det domarmöte på Revinge, sen drar vi igång med hanteringar, sjukvård, markeringskontroller , mm. Ska bli intressant och jag hoppas att deltagarna är väl förberedda,