gick en skogsrunda idag med tikarna. Det var så fint och det är en särkild djupgrön färg på mossan och det blir en speciellt ljus mellan träden.Inga löv finns kvar. Det blev några uppletandeslag som dom löste enkelt, klart det fanns ju bara min vittring i korridorerna, inga andra dofter som kunde avleda sökarbetet.

Valparna fick sova ensamma den timmen vi var borta. Dom  har många små ljud för sig, och dom sover fortfarande tätt ihop eller nära Neska. På hennes tassar, svans eller nära magen vill dom vara. När någon rullar iväg blir det gälla ljud, som om den söker hjälp och det räcker att man sätter ner handen under huvudet på den så tystnar den och försöker kravla sig närmare fällen. Likså hjälper det om Neska nosar på den pipande valpen, då känner den var hon är och kravlar till henne. Klinga förstår också när nån valp känner sig övergiven och låter. Men Neska hejdar henne från att gå in i valprummet genom att ta Klinga över nosen och hålla där, och då stannar Klinga på tröskeln. Hundspråk när det är som bäst.